Jag läste en krönika av Katarina Graffman och Jacob Östberg i Resumé som väckte en del tankar hos mig. Jag har på sistone ofta tänkt att vår vurm för det ”förment nya” har blivit lite av en tvångstanke, eller kanske snarare en försvarsmekanism, ett sätt att slippa möta oss själva och tanken att vi i många avseenden står och stampar:

”Min tolkning är att alla dessa ’nyheter’ egentligen är ett uttryck för att det på ett djupare plan inte finns något nytt. I det stora hela går vår kultur på tomgång. / . . . / Kanske manifesteras det här tydligast av generativ AI som ju inte skapar något nytt utan bara tuggar om sådant som redan finns och sedan kräks ut det.

Allt detta omharvande tar kål på den genuina kreativiteten, och för att dölja detta lanserar vi hundra nya semmelvarianter, den ena meningslösare än den andra, bara för att vi inte ska märka hur jävla utarmade vi egentligen är.”

Jag skulle vilja koppla ihop diskussionen med begreppen värde och nytta, och att vi skulle behöva lägga mer tid och energi på sånt som faktiskt skänker folks liv genuin mening.

Att ta ord som ”värde”, ”nytta” och ”genuin mening” i sin mun är förstås vanskligt, men det är nog ändå en diskussion vi behöver ta till slut. Eller så behöver vi kanske släppa sargen och våga pröva ett annat sätt att leva. Kanske kan vi designa och ”prototypa” oss fram till ett annat sätt. Ett bättre sätt.