Jag har en ny bild av lyckan. I den ingår en stuga i ett svenskt kustlandskap. Det är ingen stor stuga, men den är välskött, och den ligger vackert röd i landskapet mot en bakgrund av grå stenhällar täckta med barr och torr, brun mossa. Mellan hällarna står här och var några hårt pinade tallar. Man kan inte se havet om man inte klättrar längst upp på klippan bakom huset, men det går inte att ta miste på att det finns där; det märker man på doften i luften, på ljuden i bakgrunden och på förnimmelsen av horisonter som väntar på att öppna sig någonstans alldeles i närheten.

Det är sommar, och jag sitter på verandan och njuter av värmen. Jag har en balja full av färskpotatis på marken framför mig. Det är mycket potatis som skall skrapas, och jag har förberett mig för uppgiften: det står en kall öl, kondenssvettig och svalkande, på bordet jämte mig. Den är fortfarande oöppnad, för jag tänker unna mig den första klunken först när en del av potatisen är rengjord, och jag värnar om den njutning som förväntan på den första klunken ger mig. Det kommer att krävas mycket potatis, för barnen och deras respektive familjer skall komma på besök. Inifrån huset strömmar musik genom det öppna fönstret ut till verandan, och tonerna skingras snabbt av en lätt bris som även får tallarnas grenar att vaja en aning. Jag känner mig lugn och totalt närvarande, och jag griper mig an min monotona uppgift med stor glädje. Kanske är det midsommarafton. Kanske är det bara en helt vanlig fantastisk dag.

Jag undrar vad priset för den här framtida glädjen skulle kunna vara. I ekonomiska termer borde det inte vara några orealistiska summor. Visst, min vision innehåller ett hus vid havet, men det är inte något stort hus och inte precis vid vattnet, och säkerligen är inte alla kustremsor lika populära att bo vid. En annan faktor är tiden. Det här utspelar ju sig långt in i framtiden, säkert 25–30 år bort, och på den tiden hinner mycket hända med värdet på min nuvarande bostad, och om jag undviker att lägga pengar på statusmarkörer som ändå inte ger mig något, så borde jag ha gott om utrymme att både amortera på bolånet och spara nån summa på annat vis. Kanske behöver jag ändå inte känna att jag måste arbeta några timmar extra varje dag för att främja karriären eller göra mig förtjänt av några extra tusenlappar i månaden. Kanske kan jag i stället lägga den tiden på att vårda relationen med mina barn, så att de 25–30 år från nu faktiskt vill komma och dela en helg med mig. Kanske behöver det inte ens vara i ett hus vid havet, säkert skulle vi lika gärna kunna glädjas åt varandras sällskap på någon helt annan plats.

Jag har aldrig ansett mig vara en karriärist eller streber. Jag har snarare sett mig som antiauktoritär och obstinat, och jag tror mig helst vilja göra saker på mitt vis. Ändå var ”Pappa är på jobbet” den första hela mening som min son sa. Det kändes inte helt bra, och det har skavt i mig sedan dess. Och när jag i morse läste några av Jonas Lindmarks kloka krönikor om tid, pengar och lycka (börja till exempel med ”Mina bästa råd till en 60-åring”), så började jag fundera över vad jag egentligen vill uppnå i livet. Vad skulle få mig att må gott den dag jag själv är 65 eller 70? Kräver mina planer för de åren så stora resurser att mina relationer här och nu måste stå tillbaka? Det verkar inte så, faktiskt. Ekorrhjulet snurrar nog egentligen bara så snabbt som vi själva känner att vi behöver springa. Personligen tänker jag att det finns all anledning att fundera över vad det är jag springer efter egentligen, så att jag inte en dag ska behöva inse att jag sprungit bort från lyckan i stället för att gå den till mötes.