Under lindarna i parken i tyska Ludwigslust ligger två hundra offer för nazismen begravda. De begravdes där i maj 1945 av stadsinvånarna själva, under överinseende av amerikanska soldater. De begravdes på den vackraste platsen i staden för att ställa de välnärda och välklädda stadsborna till svars och, med Göran Rosenbergs ord, ge dem en läxa: ”Aldrig mer ska de kunna promenera i parken mellan slottet och kyrkan utan att påminnas om illdåden i Wöbbelin.”
Wöbbelin var ett av de sista koncentrationsläger som nazisterna upprättade. Det existerade bara i 10 veckor ”och dess främsta och så småningom enda syfte [var] att ta död på sina fångar”. I praktiken stängde man in tusentals människor i en stor inhägnad, utlämnade åt elementen och bristen på rent vatten, utlämnade åt svältransoner och frånvaron av sanitetsanläggningar. Under de tio veckor lägret existerade dog tusen av dess sammanlagt femtusen fångar. I Wöbbelin var det på slutet få saker som skilde levande från döda, men några kännetecken fanns ändå: de förra åt av de senare och klädde sig i deras kläder.
Jag läser om Wöbbelin och Ludwigslust i Göran Rosenbergs bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, som skildrar hans fars historia. Det är en många gånger fasansfull och hjärtskärande historia, men jag läser den för att jag känner att jag måste. Jag läser den också på grund av en annan bok som jag en gång i tiden inte läste.
Någon gång i slutet på åttiotalet ordnade Alléskolan i Floda föreläsningar med Ferenc Göndör. Han hade liksom Göran Rosenbergs far, David Rosenberg, varit fånge i Auschwitz och andra koncentrationsläger. Om det traumat hade han skrivit en bok, A-6171 – ett judiskt levnadsöde, och han lade mycket tid och kraft på att sprida kunskap om Förintelsen till oss i de yngre generationerna. Nu stod han alltså i vårt klassrum och berättade om sina upplevelser. Efter föreläsningen fick alla som ville chansen att köpa hans bok. Vår lärare hade upplyst om den möjligheten dagen innan, men förmodligen hade jag glömt bort att fråga mamma om pengar eller så hade jag helt enkelt inte förstått att det var det jag borde göra. När mina klasskompisar bildade kö för att köpa Göndörs bok blev jag ensam sittande kvar. Det blev heller aldrig så att jag läste hans bok. Inte då. Det kändes inte som om jag behövde det. På sätt och vis kände jag kanske att jag och mina klasskompisar var vaccinerade mot nazismen.
Jag läste inte hans bok då, men jag läser den nu. För nu känner jag inte längre att jag eller någon annan är vaccinerad mot nazismen eller mot någon annan extrem ideologi. Det Göndör fruktade mest var att vi skulle glömma bort historien, för han var rädd att vi då skulle återupprepa tidigare generationers misstag. Jag läste inte boken, men jag kom i alla fall ihåg budskapet, och jag är helt övertygad om att Göndör hade rätt.
Gravarna som man grävde i Ludwigslust 1945 glömdes med tiden bort; i DDR fick man tydligen tillfälle att skyla över minnet av de offer som man hela tiden hade hävdat att man inte kände till. Det fanns dock andra som mindes, och 2001 lade man nya stenar på plats för att markera de gamla gravarna. Ludwigslusts invånare har ”ännu en gång, och nu alldeles självmant och tillsynes för alltid, låtit rista in minnet av illdåden i Wöbbelin på den vackraste platsen i sin stad, så att ingen av dem hädanefter ska kunna promenera med sina barn eller barnbarn under lindarna bortom slottsdammen utan att riskera frågan om gravarna”.
