I boken Det enda könet gör Katrine Kielos den träffsäkra iakttagelsen att nationalekonomer av vissa skolor verkar besatta av livet på öde öar. Anledningen skulle vara, vill jag minnas att hon argumenterar, att det är i den kontexten, när de tänker bort andra människor och alla former av sociala sammanhang, som deras idéer om homo economicus, den socialt obundna och av rationellt egenintresse drivna människan, blir som mest rimliga.

Det kanske är en oväntad parallell att dra, men jag kommer att tänka på den här bilden av öde öar igen när jag läser vad Åsa Wikforss skriver om påståendet att idén om en objektiv sanning skulle vara dogmatisk eller odemokratisk. Värdet av en korrekt uppfattning om verkligheten, sanna övertygelser, kunskap, brukar objektivisten hävda, ligger i slutändan i att det är viktigt för vår överlevnad. Men för många av oss framstår säkert verklighetens faror idag snarare som sociala än ”objektiva”: det är mera öråd än en kamp mot elementen, det är viktigare att kunna navigera sociala nätverk än de sju haven.

Ett av mina favoritcitat kommer från Kjell Höglunds sång om Sokrates: ”En falsk moral kan på sin höjd fördröja katastrofen, men den blir inte mindre av att dröja.” Det är en fin tanke att det skulle finnas en direkt koppling mellan goda egenskaper och framgång, mellan att agera rätt och att få rätt, men jag är ganska skeptisk till att det faktiskt förhåller sig på det viset. De flesta av oss är inbäddade i för många lager av socialt ”fluff” för att vi nånsin ska behöva ta konsekvenserna av att hålla oss med felaktiga övertygelser – i alla fall på det där direkta, existentiella sättet som Sokrates, via Höglund, antyder.

Donald Trump kallar sin version av X för Truth Social. Han slår mig inte som en kille som funderar särskilt mycket över filosofiska frågor, men det här är ett ovanligt väl valt namn. Sanningen idag är social, och inte längre oberoende av vad fursten säger.