Tänk dig ett träd. En ek, till exempel. Det står i en skog tillsammans med andra lövträd. De ger varandra utrymme, växer inte alltför tätt inpå varandra, så ljuset kan sippra ner mellan grenverken i generösa mängder. Det är en vacker skog; en vacker, ljus skog där en bris kan få upp farten mellan träden och föra med sig den uppfriskande doften av grönskande liv.

Trädet tar upp det vatten och den näring det behöver från marken, det växer sig stort, utvecklar en imponerande krona full med blad. När hösten kommer ändrar bladen först färg, sedan faller de till marken och bildar ett skimrande, välgörande täcke som både skyddar och skänker föda till många andra varelser. Den näring som trädet tog upp för att skapa sina blad skänker det nu tillbaka. Löven faller i en överväldigande mängd till marken, fritt för en var som kan och har möjlighet att ta del av överflödet. Utbytet sker otvunget, och utan någon annan överenskommelse än det självklara att de resurser som finns har alla rätt att ta del av, och när omständigheterna skiftar, som de gör med årstiderna i en skog, återbördas det som tagits och blir näring eller byggstenar eller material åt något annat.

Det är ett enkelt system, och det funkar eftersom det är ett kretslopp, där det mesta av materialet/energin går tillbaka in i systemet när de enskilda individerna i det dör. I det här scenariot är det ingen som ser träden eller de andra individuella delarna i systemet som produkter, det är ingen som fäller träden och förvandlar dem till virke och lägger dem på en hylla någonstans till försäljning. I det här scenariot får vårt träd, och de andra träden runt omkring det – träden som utgör skogen – leva. Ingen ifrågasätter värdet i processen som inte tycks ha något annat mål än att bara börja om, som strävar efter att nå en viss punkt men inte för att den är slutet, utan därför att den är början där allt startar på nytt igen. I det här scenariot syftar varken vårt träd eller något av de andra träden eller någon av insekterna eller de andra växterna till någonting, de lever inte för något högre syfte än att leva.

De behöver inte bli någonting, för de är.